sarasordiskrift

och det känns jävligt jobbigt. Även om det säkert kan komma att bli trevligt, så känns det så förjävligt att pappa inte ska vara med på min 18-årsdag. Men jag förstår honom, det gör jag verkligen, och vi ska träffas imorgon och äta gott och så. Det som gör mest ont, det är väl hur mamma beter sig mot mig. Är det verkligen jag som är egoistisk? Är det verkligen jag som förstör allt hela tiden, som inte förstår vad andra känner? Jag fröstår precis att det blir jobbigt om pappa skulle vara med, jobbig stämning och så kanske, men snälla, för en gångs skull, det är ju ändå min 18-årsdag! jag vet att du inte tycker det är så jäkla speciellt, men det är det för mig, så varför, varför sla vi ha kalas för Stefan samtidigt? Det är min dag, en dag som jag kunde få uppmärksamheten, inte Adam, inte Oliver, inte Stefan, inte du själv, och Jag för en gångs skull. Det är kanske lite egoistiskt att tänka så, men tänk dig in i min situation?

Nej, torsdag. Kalas för Stefan och Mig. 38år och 18år. vilket är viktigast?

Suck. jag ser framemot morgondagen iaf. Middag med Pappa, Anita, Simon och Isak. och Fredag kommer bli kul. Krogen vettja. Själva torsdagen får vi väl se hur den blir. Älskling ska ju vara med iaf, tack och lov.

Krångel krångel